Bekräftelse på att EU är på god väg att bli allt mer överordnat och maktfullkomligt

Journalisten och yttrandefrihetsexperten Nils Funcke skriver i en debattartikel i Dagens Nyheter, sid. 6, den 10 mars 2014 (http://www.dn.se/debatt/offentlighetsprincipen-ar-pa-vag-att-vittra-sonder/ ) med rubriken: OFFENTLIGHETSPRINCIPEN ÄR PÅ VÄG ATT VITTRA SÖNDER, att Sveriges traditionella öppenhet med offentlighetsprincip, yttrandefrihet och meddelarfrihet är på väg att allt mer vittra sönder sedan vi gick med i EU den 1 januari 1995. Vill vi ha det så? Den 25 maj är det EU-val. Funckes artikel är en bekräftelse av vad filosofie doktorn och lektorn i Freds- och Utvecklingsforskning, Göteborgs universitet Jens Stilhoff Sörensen påstår i sitt radioessä-inlägg i Obs P1 den 11 oktober 2013 påstår med rubriken: HOTET MOT DEMOKRATINS GRUNDVALAR. Båda ovan refererade debattinlägg bekräftar de delar av undertecknads trilogi som analyserar begreppet demokratiillusion. Samhällskrafterna som steg för steg nedmonterar demokratin i demokratiska länder använder sig av en strategi som kan delas upp i fyra delar. Här ges endast en sammanfattning av denna strategi. För den mer djupgående analysen hänvisas till min trilogi.

Första delen av den samhällnedmonterande strategin är att initialt i ett samhällsförändrande förlopp lova en samhällsförbättring av något slag. Att landets invånare skall få det bättre utlovas sålunda i form av ett löfte.

Andra delen av den samhällnedmonterande strategin är att när väl det initiala skedet av det utlovade löften om en samhällsförbättring är på plats dyker en ekonomisk kris upp i sammanhanget. Den ekonomiska krisen gör det omöjligt att infria löftet om samhällsförbättring.

Tredje delen av den samhällnedmonterande strategin är att börja nedmontera samhället både välfärdsmässigt, socialt som demokratimässigt med motiveringen att man måste anpassa sig till den ekonomiska krisen som man som politiker inte är orsak till. Man måste spara pengar och anpassa munnen efter matsäcken. Vara realist och inte leva över sina tillgångar och så vidare.

Fjärde delen av den samhällnedmonterande strategin är att de politiker (läs: politiska parti) som verkställt de obekväma och impopulära samhällsförsämringarna byts ut mot nya politiker genom allmänna val (läs: ett nytt politiskt parti som får regeringsmakt och förändrad påverkan av ett parlament). När detta sker upprepas Första delen av den samhällnedmonterande strategin. En principiella upprepning sker där också de nya politikerna, eftersom också dessa  är invigda med det stora samhällsbedrägeriet, börjar ge tomma löften om samhällsförbättring som i verkligheten leder till en ytterligare nedmontering av välfärd och demokrati eftersom en ny ekonomisk kris dyker upp och så vidare.

Jag berättar det här därför att politikerna som agerar på detta sätt påstår att de inte rår över att de ekonomiska kriserna som löses ut (andra delen av den samhällsnedmonterande strategin). I min trilogi visar jag logiskt att ett stort antal politiker i världen är invigda i ett stort samhällsbedrägeriet som har fyra mål:

1. Att lägga hämsko på ett lands demokratiska utveckling i syfte att underlätta sin egen fortsatta verksamhet.
2. Att göra vinster med hjälp av räntor genom utlåning i många olika former till samhället.
3. Att åstadkomma logiska förutsättningar för stora förmögenhetsskiften av egendom och andra förmögenhetsvärden till eget gagn.
4. Att göra den globaliserade världsekonomin till ett jättelikt kasino.

Det innebär att de, politiker det här handlar om (ej alla politiker) är mycket väl medvetna om att man cyniskt kommer att svika de löften man ger i sina valkampanjer därför att man redan på förhand vet att en ekonomisk kris är på väg.

De fyra målen ovan kallar jag för kapitalismens fyra mål. Konkret innebär  det här att dessa politiker är underhuggare (läs: invigda bulvaner) åt de så kallade storspindlarna (en dold makt i den öppet synliga officiella makten i världen). Vad jag här påstår går således att bevisa logiskt men beviset är omfattande och komplicerat och det levereras i min trilogi.

Sammanfattning: Åtminstone de invigda politikerna i samhället (läs trilogin för definition av invigd) är involverade i ett cynisk spel där man initialt lovar samhällsförbättringar väl medvetna om att löften om dessa förbättringar ej kommer att infrias därför att man redan från början i hemlighet är med och planerar att en eller flera ekonomiska kriser skall lösas ut som leder till systematiskt genomförda samhällsförsämringar. Det vill säga politiker som medvetet saboterar samhället i sken av att de vill samhället väl. Observera, och jag betonar detta om och om igen, att detta inte gäller alla politiker, men det gäller sålunda de som är invigda i det stora samhällsbedrägeriet och som idag är nära globalt.

Ett exempel från EU-sammanhang hur det lät inom ramen för den första delen av strategin när man ger tomma löften är när Sverige skulle gå med i EU 1995 var att såväl den dåvarande svenska regeringen som den tidens EU-lobbyister gång på gång sade att bara man går med i EU som kommer det att bli bättre för det svenska folket och det svenska samhället. Det vill säga tydliga löften om välstånds och samhällsförbättringar. Det historiska facit visar idag år 2014 att en tydlig motsats till dessa utlovade löften blivit det verkliga resultat av ca 18 år i EU. Ett EU där människor har det svårt eller mycket svårt och där också demokratins grundvalar av yttrandefrihet, meddelarrätt och offentlighetsprincipen monterats ned steg för steg. Yttrandefrihetsexperten Nils Funcke skriver i Dagens Nyheter och jag citerar: När det svenska EU-ordförandeskapet 2001 utvärderades konstaterade regeringen att Sverige sedan inträdet i EU “konsekvent och framgångsrikt värnat om den svenska offentlighetsprincipen“. Regeringen ansåg sig ha klarat målsättningen att den svenska offentlighetsprincipen inte får urholkas.“ Detta uttalande av en svensk regering är alltså en direkt lögn sett till hur det är idag i Sverige. En lögn som man redan då 2001 kunde ana men som dåvarande regeringen valde att framställa som att man uppfyllde sitt löfte från tiden kring 1995.

Innan man  monterar ihop en bil ser man som fabrikant till att bilens olika detaljer var för sig allra första är utomordentligt välgjorda, hållbara och fungerar som de är tänkta. Först därefter sätter man samman delarna till den helhet som bilen i sig är. Att göra tvärtom och okunnigt försöka bygga en EU utan att veta hur dess olika delar (nationer) fungerar och vad hela folk behöver i sina olika särarter och kultursmönster är som att bevittna hur graverande inkompetenta människor som inte vet hur man bygger ett samhälle ges makt att få bygga samhället och bestämma över andra. Ett sådant hafsverk som sköts så inkompetent är naturligtvis dömt att misslyckas om inte, och läs detta noga, målet med dagens skapade EU just är att skapa inkompetens och ett hafsverk så medlemsländerna skall bli svaga och utarmade. Ty om medlemsländerna blir försvagade och fattiga betyder det att kapitalismens fyra mål i motsvarande grad blir uppfyllda. Den fattige tvingas ge ifrån sig till den rike. Ungefär så kan kapitalismen (centralbanksekonomi baserat på principen om utlåning mot ränta) sammanfattas.

I min trilogi visar jag med logiska tankekedjor hur Amerikas delstater gått detta öde av hafsverk och graverande inkompetens till mötes i sken av att en rad av de politiker (ej alla politikerna) som skapade den amerikanska kongressen ville delstaterna (läs: på den tiden kolonier) väl och delstaternas befolkningar väl när USA skapades på 1780-talet. Idag, efter mer än 325 år har USA fortfarande inte fått ordning på rader av de många löften som man bullrande politiskt och lobbyistiskt lovade delstaternas befolkningar i utlovade samhällsförbättringar på 1780-talet. Lobbyismen som fördes använde argument som att bara man skapade en amerikansk kongress (motsvarigheten till dagens EU-parlament bildades) så skulle allt bli bra. Ja, man gick så långt att om denna kongress dessutom kunde få en president med sin regering på plats så skulle allt bli definitivt bra. Då skulle den vanliga människan i USA får det bra. Fakta är idag att det är så illa ställt på utomordentligt många håll i USA att det är sakligt att påstå att det fortfarande är 1780-talets fattiga och socialt utslagna Amerika som fortfarande gäller i hög eller mycket hög grad i USA eller till och med värre. Under dessa över 325 år har sålunda ovan strategi gång på gång tillämpats utan att det amerikanska samhället har blivit bättre, annat än förhållandevis marginellt inom vissa områden, för den vanliga människan. Gång på gång saboteras framsteg av samhällsutveckling med hjälp av ekonomiska kriser som plötsligt dyker upp och så är samhället i betydande delar tillbaks på ruta ett samtidigt som kapitalismens fyra mål systematiskt uppnås på ett strålande sätt för ett förhållandevis fåtal i USA.

Jag vill att du skall se det här ty det är fakta som jag levererar i dessa rader. Samhällsutvecklingen i USA lovar nämligen inte gott för dagens EU eftersom dagens EU har USA:s förenta stater och den amerikanska samhällsprocessen som råmodell. Det finns gott om politiker inom EU som försöker härma och ta efter den amerikanska utvecklingen i dagens principiella EU-konstruktion. Den första fasen är ett skapande av en EU-kongress (läs: EU-parlamentet). Denna fas är redan på plats med de 28 medlemsländerna som delstater (läs: medlemsländer). Nästa steg är att man försöker få på plats en president med sin regering över de 28 delstaterna. Det vill säga en EU-president med sin regering som blir regeringschef över samtliga 28 medlemsländer och har sin handplockade regering som en överordnad instans över de enskilda medlemsländernas regeringar. Allt i analogi med hur USA:s regering är överordnad de 50 delstaternas lokala kongresser (läs: delstatsregeringar med guvernörer i spetsen). En överordnad instans som bestämmer i mängder med frågor (ej nödvändigtvis alla frågor men i de viktiga).

De argument som en rad politiker och EU-lobbyister använder inför valet den 25 maj är sålunda i princip samma  argument som hördes både 1995 i Sverige när Sverige skulle gå med i EU och när de amerikanska kolonierna skulle ta ställning till om de skulle låta sig införlivas i en federation och skulle ge sitt godkännande till att låta sig styras av en president med sin regering i Washington nämligen: allt kommer att bli mycket bättre med stora samhällsförbättringar för den vanliga människan bara vi först får ett EU-parlament/ en kongress på plats. Sedan säger man idag, sade man på 1780-talet: allt kommer att bli mycket bättre med stora samhällsförbättringar för den vanliga människan bara vi får en EU-president med sin regering på plats/ en USA-president med USA:s regering på plats. Så här ser det alltså ut i bilden i stort av vad som pågår i dagens debatt inför valet den 25 maj. Så här ser kärnan ut i de politiska löftena som ges i den initiala eller första delen av den samhällnedmonterande strategin. I andra delen av den samhällsnedmonterande strategin sviks givna löften därför att centralbanksekonomi innebär att ekonomiska kriser garanterat löses ut därför att det är en matematisk omöjlig situation som medvetet byggts in i centralbanksekonomi (pyramidspelsprincipen med kollapsar som väntar). Allt i enlighet med hur kapitalismens fyra mål uppfylls på ett absolut brutalt genialiskt sätt som vittnar om graverande brist på empati med dem som drabbas.

Idag har det som sagt gått över 325 år sedan USA blev USA år 1787 och några samhällsförbättringar att tala om, annat än förhållandevis marginella, har inte skett för den vanliga människan i USA. Stora eller mycket stora delar av det amerikanska folket kastas gång på gång tillbaks till ruta ett upprepade tillstånd av stora eller mycket stora ekonomiska och sociala utslagningsproblem. Det här grundläggande temat av cynisk samhällsmanipulation på den vanliga människans bekostnad har närmast exploderat fram i det EU som skapats med sålunda tomma löften om samhälsförbättringar i Europa och med den amerikanska utvecklingen som förebild. Kanske att du som läser detta förstår hur viktigt det är att ha ett historiskt perspektiv när man försöker ta ställning till hur olika grupperingar i ett samhälle resonerar i hur de sitt känsliga hemliga mål som är kapitalismens fyra mål. Ett hemligt mål som nu behöver debatteras och denna gång med logisk stringens så det inte bara blir en massa påståenden hit och dit utan djupgående analyser som utgör logiska bevis och där också de tre samhällsavgörande frågorna I, II och III samt samhällsnödvändigheten av särskilda psykologiska persontest för att garantera empati, förmåga att tänka med hjärtat, i politiska och statliga sammanhang tas med i debatten (se analys i trilogin).

Du som står i valet och kvalet att försöka förstå hur du skall rösta den 25 maj kanske lättare kommer fram till ditt svar om du tar dig tid att läsa ovan referenser.