Fortsättning om En rundresa i skatteparadisen
I bloggen den 13 januari 2013 visade jag att det med hjälp av Sveriges televisions Dokument Utifrån: En rundresa i skatteparadisen och trilogins analys går att visa att en rad av de stora eller mycket stora multinationella företagen i världen aktivt hänsynslöst medverkar till att kapitalismens fyra mål uppnås:
- Att lägga hämsko på ett lands demokratiska utveckling i syfte att underlätta sin egen fortsatta verksamhet.
- Att göra vinster med hjälp av räntor genom utlåning i många olika former till samhället.
- Att åstadkomma logiska förutsättningar för stora förmögenhetsskiften av egendom och andra förmögenhetsvärden till eget gagn.
- Att göra den globaliserade världsekonomin till ett jättelikt kasino.
Här i detta blogginlägg vill jag komplettera med en detalj som jag tar upp på sidan 104 i del I av trilogin. Nämligen det konkreta exempel som pekar på att de bolagsskattsmanipulerande multinationella företagen genom sin organiserade lobbying riktad mot bland annat EU-parlamentet och olika regeringar och nationers parlament har lyckats få på plats den speciella lagstiftningsparagraf som finns i Basel II-banklagarna som ser till att privata investerare (läs: institutionella investerare) går förhållandevis skadelösa eller helt skadelösa ur skuldfällor som de varit med och skapat. I del I av trilogin skriver jag:
I och med att euron infördes fanns det gott om så kallade riskvilliga privata investerare (institutionella investerare i form av banker, försäkringsbolag, pensionsfonder, hedgefonder, riskkapitalbolag o.s.v.), som visserligen inte förfogar över egna penningtillverkande maskiner, men dock tjocka plånböcker, som trots att Grekland och Spanien sålunda saknade egen utbyggd exportindustri, generöst erbjöd dessa länder stora lån. Det vågade nämnda firmor göra, eftersom de hade banklagstiftningen, i det här fallet Basel II-lagstiftningen, på sin sida. En lagstiftning som klargjorde att långivarna skulle gå skadeslösa ur den eventuell kris, som ofelbart skulle uppstå om Grekland och Spanien inte skötte sin debet/kredit-balans. Ty i så fall skulle så kallade hjälppaket grundade på andra EU-länders medborgares skattemedel aktiveras till de privata långivarnas hjälp. Det gick således ganska tidigt att se rent logiskt att det på sikt skulle bli tal om någon form av hjälppaket grundade på i första hand de övriga EU-ländernas, men också FN-ländernas, medborgarskatter, som som ren vinst skulle fylla ut fickorna på dessa privata investerare. Orsaken till att detta gick att förutse var att Basel II-paragrafen skrevs innan den stora lånefesten började, den var sålunda redan i bruk. De som lånade ut pengar till Grekland och Spanien visste med andra ord redan innan krisen kom, att deras insats i lånekarusellen var ganska skyddad. Basel II garanterade den saken.
Genom att gå till del I sidan 104 i pdf-dokumentet och detaljstudera den analys som jag där redovisar kommer du att se ovan tankegång tydligt logiskt.
