FAQ – Behöver ett samhälle uppvisa ständig produktivitetsökning (Ökad tillväxt) [Ökad BNP]?

Texten som pdf

I det här sammanhanget vill jag återigen påpeka, att i ett
människovänligt samhälle, där alla garanteras gott om pengar, behöver
samhället naturligtvis inte uppvisa en ständig produktivitetsökning (ökad
BNP). Alla lever ju här redan som miljonärer flera gånger om, och då är
produktivitetsökning i syfte att uppnå ytterligare ökad levnadsstandard
fullständigt ointressant. I ett dylikt samhälle räcker det med att njuta av
livet och istället gå in för att skapa kvalité i det man ägnar sig åt. Kvalité
som sedan övergår i skapande av utomordentlig kvalité. Den typ av
kvalité som idag är förbehållen rika människor som lever i ekonomiskt
oberoende i en centralbanksekonomi. Produkt- och samhällsutveckling
följer fullständigt naturligt i ett människovänligt samhälle.
Produktivitetsökning visar sig sålunda de facto vara en av de många
illusioner som spelas ut i olika grad i ett människofientligt kapitalistiskt
samhälle, där brist på pengar är det mest signifikanta, där bara ett fåtal
människor blir ekonomiskt oberoende, ofta på andras bekostnad. Talet
om nödvändigheten av ständig produktivitetsökning är därför en av de
värsta illusionerna (samhällslögnerna) som det kapitalistiska systemet
ständigt matar sina offer med. Kapitalisterna påstår att produktionen
hela tiden måste öka, annars hotar de med att samhället inte kommer
att klara sina åtaganden, att välfärden och framåtskridandet kommer att
gå i stå, eller ännu värre, regrediera.

Det kapitalistiska samhällets två värsta illusioner, ivrigt underblåsta av
spindlarnas och storspindlarnas politikermarionetter, vare sig de senare
är medvetna om sin roll eller inte, som trumpetas fram är: 1) Företag
måste gå med vinst, annars kan inte företag överleva. 2)
Produktivitetsökning (ökad BNP) är nödvändig för att ett land skall
kunna utvecklas och behålla sin konkurrenskraft gentemot andra
nationer. Detta krav på ständig, stressframkallandeproduktivitetsökning
(motsatsen förekommer ofrivilligt i länder som är i allvarlig ekonomisk
kris) är den piska med vilken det kapitalistiska samhällets ledargarnityr
(spindlar och storspindlar) tvingar sina undersåtar att i någon
mån kompensera för den hela tiden uppkommande bristen på pengar,
som uppstår i ett kapitalistiskt samhälle p.g.a. den inbyggda matematisk
omöjliga situationen (ty det handlar om enorma dolda underskott som
jag visar i kapitel 9-17). Då att veta att bristen framförallt beror på de
sammanlagt gigantiska räntor som den dolda bankirmakten oblygt
kammar hem, som visat i tabell 1 i kapitel 12-17.

Nämnda brist på pengar förvärras/mildras i cykliska förlopp (växlingarna
mellan högkonjunktur, d.v.s. pyramidspelsuppbyggnad, och
lågkonjunkur, som innebär kontrollerad pyramidspelskollaps) och
genom nämnda kompensation, som politikerna frammanar, i vissa fall
frampiskar, d.v.s. produktivitets-ökningarna. Där det senare som sagt
leder till en obehaglig kniven-på-strupen-stämning i samhället, med
stress, otrivsel och otrygghet i vardagen. Det är inte människorna själva
som bestämmer arbetstempot, utan kravet på ständiga
produktionsökningar utgående från en liten elit politiker i gott
samförstånd med arbetsgivarorganisationerna, och i inte så liten
utsträckning i samförstånd även med arbetarnas egna förtroendevalda,
fackföreningarna.

Jag skulle vilja påstå att man är offer för en illusion, om man tror att
svenska fackföreningar idag i första hand ser till sina medlemmars
bästa, trots att det är för den saken som medlemsavgifterna betalas.
Det beror på att fackföreningarna själva är offer för den
politikerunderblåsta ännu större illusionen, att det är
produktivitetsökningar som bär samhället. De tror att hela samhällets
välfärd hänger på detta enda. Så till den grad är även
fackföreningsrörelsen förd bakom ljuset. Jag ser tydligt att idag
samarbetar många gånger (dock inte alltid) facken med arbetsgivarna i
en gemensam strävan att höja produktiviteten/vinsten. Kosta vad det
kosta vill. Det kallas realpolitik. Det sker på bekostnad av trivseln och
arbetstempot på arbetsplatserna. Just den här illusionen i hägnet av
kapitalismen är därför extra brutal och öppet kännbar för samhället. Och
onödig, eftersom det så lätt går att visa att ekonomiskt oberoende och
utomordentlig trivsel utan vidare kan skapas för alla och envar, om man
stöper om samhället till att bli det jag kallar genuint människovänligt,
grundat på ett nytt samhällsekonomiskt tänkande. För att den saken
skall bli verklighet, krävs dock att garanterat människovänliga politiker
får makten. Det är därför en debatt om de psykologiska testens
samhällsnödvändighet behöver börja diskuteras nu. Min text visar att
vissa (ej alla) av våra politiker med fog kan klassificieras som
invigda/mutade och korrumperade. I denna trilogis tredje del går jag
igenom grundvalarna (baserade på sammanlagt 22 hörnstenar) för det
människovänliga samhälle som jag här antyder. Det finns mycket att
säga om ett sådant visionärt, men ingalunda utopiskt, samhälle.